År 1974 flyttade vi andra i familjen till Lidingö och där tog jag tillfället i akt och rastade alla möjliga hundar i området där vi bodde.
Så kom då dagen då jag äntligen fick mig en egen hund. Jag hade själv hittat en annons i Dagens Nyheter om en labradorvalp som var till salu i Bromma, på Majvägen 9 närmare bestämt. Mor och far var inte sena att acceptera mitt fynd. Vi åkte tillsammans till uppfödaren och träffade både mamma Strega som i stamtavlan hette Krysshamns Strega och lille Bruno som senare skulle komma att kallas för Rebbel. Han var min första hund.
Tyvärr blev inte Rebbel särskilt gammal. Vid nio månaders ålder utvecklades en stor knöl på höger sida om hans bröstkorg och det konstaterades vara en elakartad tumör. Rebbel föddes 1976 och endast nio månader gammal beslöt vi att ta bort honom för att han skulle slippa bli för sjuk.

Det var svårt att vara utan hund. På sportlovet 1977 följde jag med en kompis till hennes landställe i Dalsland och som av en händelse hade deras granne en blandrasvalp på 10 veckor som de inte kunde ha kvar. Jag köpte honom för 50 kr helt utan mammas och pappas vetskap. Hans namn var Bamse och han var en blandning mellan labrador och stövare. Stora öron, gänglig och med kroksvans. Men så söt. Naturligtvis blev han väl emottagen när vi kom hem efter sportlovet.

Men mina föräldrar hade dock fastnat för labrador* och ville ha en rasren hund. Bamse fick flytta till en kompis på samma gata och där levde han tills han blev gammal, tror han blev runt 13 år. Tjejen som tog över honom hade en morfar och denne morfar ägde en labrador. En sån där riktig labrador. Han kom från kennel Pellas (Margaretha Bergendahl) på Lidingö och det är sannolikt att han var fallen efter Sandylands Midnight Maestro, Powhatan Sentry eller Sandylands Alpha - hanar som är legendariska i labradorvärlden.
(* 2015-04-10 har jag andra upplysningar; min mamma berättade nyligen att hon pratade med mig om jag inte vill ställa ut min hund och gå vidare med mitt hundintresse. Detta låg tydligen till grund för att Bamse fick flytta till Angela i grannporten och vi istället köpte en labrador på kennel Proud några månader senare.)

Min första labrador, Rebbel som jag berättat om tidigare, var som sagt efter Krysshamns Strega och Krysshamns Playboy och på moderns sida alltså ett barnbarn till den berömda Kamrats Buse (e. Sandylands Mark - Aroscas Pommery).
Redan vid den tiden var jag djupt intresserad av stamtavlor och lästa tidningen Labradorens första nummer från pärm till pärm.
När Rebbel dog och Bamse flyttat till Angela som hans nya matte heter, sökte vi efter en ny labrador. Vi gick på en utställning på Täby Galopp och träffade Eva och Sven-Eric Delér (kennel Proud).
1977 föddes vår Bobby, Proud Thursday, och han kom att bli min livskamrat i 7 år.
Men som ung, nyligen flyttat hemifrån och med heltidsjobb fick Bobby lida i sin ensamhet. Jag fattade därför det tunga beslutet att ta bort honom i mars 1984. Månaden efter träffade jag Vojkan som kom att bli min man och livskamrat och är så fortfarande.
1985 föddes vår son Martin, jag var då bara 24 år. Det var härliga år med en liten pojke men saknaden efter en hund var stor och jag levde i minnet och det dåliga samvetet för Bobby. Vi började söka efter en äldre labrador att ta hand om. Jag tror att det var känslan av att kompensera Bobbys förlorade år som gjorde att vi inte valde valp utan hellre ville ta hand om en hund med några år på nacken.
1988 kom vi i kontakt med Pia Razera-Bruhlin (kennel Winnie's) som hade en hane hon ville omplacera.
Bill flyttade så hem till oss och lyckan var fullständig. Bill (Winnie's Windsor) var en gul labradorhane med ett hjärta av guld. Han apporterade allt och älskade att plocka av husse hans keps eller ta upp matskålen efter färdigt middagsintag. Han gjorde mitt hjärta helt igen.
Men det skulle inte dröja mer än 1,5 år förrän nästa hund flyttade in hos oss och därmed var hunderiet i full gång. Jenny (Winnie's Top Line) följde med oss hem efter ett besök hos Pia. Det var helt oplanerat. Jenny och Bill kom att bli ett underbart radarpar som följde varandra som ler och långhalm. De var de mest fantastiska hundar jag någonsin ägt.

Åren gick och intresset för hundar förblev passionerat. Naturligtvis ville jag så småningom utveckla mitt hundintresse. Jag försökte finna en lämplig labradorvalp och lusläste allt jag kom över för att lära mer. Men, jag insåg att rasen var stor och drabbad av en del hälsomässiga rasproblem. Jag började då leta efter en ras som var ur mindre population och mer frisk, dvs med få rasbundna sjukdomar. Dessutom ville jag ha en hund som inte var behäftad med "konstigheter" utan den skulle vara proportionerligt byggd, vara korthårig, ingen trubbnos och med hängande öron och dessutom vacker.
På den beskrivningen träffade vi rätt på dalmatiner.

1992 kontaktade Vojkan (min man) Anne-Marie Hammarlund (kennel Dallas) för att ta reda på om det fanns dalmatinervalpar för leverans någonstans i Sverige. Anne-Marie nämnde att kennel Djurgården's i Rosersberg hade en kull valpar.
Vi kontakta Ann och Peter Lindberg och fick komma på besök. Vi ville ha "den bästa" valpen då vi hade lång erfarenhet av hundar och ville vidare i vårt hundintresse. Vi fick köpa tikvalpen Djurgården's Charity (Isabell) som kom att bli vår första dalmatiner och därmed början på vårt liv med denna ljuvliga ras.
Tillsammans med Jenny och Bill kom Isabell att bli vår tredje gemensamma hund. Jag var intresserad av att jaktträna mina labradorer och tog ofta med Isabell på våra träningar. Hon kom att bli duktig på både att invänta sin tur (utan koppel) och att apportera - precis som sina flockkompisar Jenny och Bill.
Mitt intresse för lydnad började med en enkel kurs i vardagslydnad på Brukshundklubben i Värmdö. Vi avancerade och började tävla. Isabell var riktigt duktig i lydnadsklass I och II och fick diplom i båda klasserna. När vi däremot började starta i lydnadsklass III var det som att hon genomskådade hela lydnadsevenemanget. Tävling var inte roligt - däremot träning - och gjorde stor skillnad på detta. Hon sölade, gick sina egna vägar, tog en repa till publiken då vi tävlade och helt enkelt markerade att det var urtrist att tävla i de högre klasserna. Så vi slutade därmed med lydnaden.
Vi tävlade ju lydnad på flera olika klubbar (innan spektaklet i lydnadsklass III) och då fick jag upp ögonen på en labradorägare som ihärdigt tävlade med sina hundar. Denna labradorägare var ingen mindre än Peter Söderberg (kennel Colas). Rasen Labrador har alltid fått mitt hjärta att klappa lite extra - det var väl klart att en labrador skulle finnas i mitt liv även fortsättningsvis.
Jag tog kontakt med Peter och bad att få tinga en valp ur deras nästa kull. Särskilt var jag intresserad av stammen efter Colas Olivia. Dessutom hade jag ett litet öga på kennel Älvgården (Majvor Näsman) i norr och dyrkade hennes hundar enormt.
1996 föddes så en kull hos kennel Colas efter Colas Ebba (som var halvsyster till Colas Olivia) och Älvgårdens Cherokee. I den kombinationen var det jaktmeriterade hundar i flera led - eller mer riktigt - dual purpose. Labradorer som både var vackra, rastypiska och med jaktmeriter - precis som det ska vara. De ska kunna placera sig i utställningsringen ena dagen och på jaktprov nästa dag. Dvs ha de egenskaper som en labrador är avlad för.
Jag fick förmånen att välja valp ur denna kull och valet föll på en brun tikvalp som vi namngav till Colas Sofia (Fia). Hon var en underbar hund, kompakt och med ett fantastiskt huvud och övriga rastypiska egenskaper.
Men när Fia var 3 månader fick hon problem med hälta. Vi uppsökte flera veterinärer som inte kunde finna felet och var vid sista veterinärbesöket hos Roland Hjelm i Knivsta, helt beredda på att tvingas avliva henne. Men inte heller han hittade något fel på Fia och hon fick förstås följa med hem igen - med recept på Metacam.
Fias hälta kom och gick och när hon var i 3-års åldern uppsökte vi Albano Djursjukhus där vi träffade Lennart Garmer.
Fia opererades för korsbandsruptur. Men komplikationer uppstod. Två gånger därutöver fick hon åter opereras i sitt knä. På den tiden fanns inte rehabilitering som det finns idag så Fia förblev halt i sitt opererade ben. Trots detta lyckades hon med bedriften att ta sitt enda cert på en utställning i Alfta. Hon lyckades även att bli SVCh under sin levnad.
Tyvärr fick hon livmoderinflammation då hon var nio år och vi beslöt då att låta henne somna in. Fia hade då i några år haft så svåra hältor att promenaderna inskränkte sig till ett varv runt kvarteret, mer gick inte.
Fia blev slutet för vår kärlek till labradoren. Fortfarande kan jag känna ett styng i hjärtat när jag ser en riktig labrador. Tror att rasen för alltid kommer att finnas i mitt hjärta.

1994 ansökte jag om kennelnamnet Bazius och 1995 föddes första dalmatinerkullen efter Djurgården's Charity och T-Cart Handsome Higgins. Ur den kullen stannad hanvalpen Bazius Coxwold kvar hos oss. Morgan var en stor och go pojke. Han blev pappa till kennel Cabri de Serie's D-kull undan Nirak's Kardemumma. Morgan levde gott hos oss trots att han var den enda manliga hunden i flocken. Men allt efter åren gick så blev det svårare att stå ut med löptikarna.
När Morgan var 13 år hade han blivit rätt instabil i sina bakben och vi beslöt att han skulle få somna in. Dessutom hade han det väldigt jobbigt när tikarna löpte så vi kände att det var det enda rätta att låta honom slippa mer.

Isabell (Djurgården's Charity) som jag berättat om ovan, blev bara 7 år. 1999 slutade hon plötsligt äta och hade svårt att bajsa. På två veckor insjuknade hon synligt och vid besök hos vår husveterinär så skickade hon oss vidare till Djurakuten med orden att det finns något i hennes mage som inte ska finnas där.
På Djurakuten konstaterade man att hon hade hela magen full av tumörer. Det var en chock och vi var inte beredda att låta henne somna in. Det ville inte hon heller. Hon gick till dörren, tittade på oss som att hon ville säga att "kom, nu går vi". Så vi åkte hem med henne och försökte mata henne så gott det gick. Men efter en vecka så gick det inte längre och hon fick somna in hos Maggan, vår husveterinär, endast 7 år gammal. Det var det mest fruktansvärda och jobbiga i mitt hundliv som jag varit med om. Så vi sörjde och så vi grät. Vår fina Isabell.

Men det skulle inte dröja så länge innan nästa dalmatiner gjorde entré i vårt liv.
2000 skrev jag ett mail till Rita Stokes i England (kennel Elaridge) och blev erbjuden att köpa en levertecknad liten tik. Det var självklart att tacka ja och därmed påbörjades en lång väntan på denna valp.
Elaridge Rum Punch (Holly) kom med flyg och hennes ankomst var ganska dramatisk. Rita meddelade mig att hon satt Holly på planet till Sverige och jag åkte till Arlanda och Cargo'n där jag fick informationen att hon inte kommit med planet som Rita sagt, utan skulle komma flera timmar senare. Jag vände hem och ringde Rita som blev förtvivlad eftersom hon visste att Holly åkt med planet på morgonen. Jag ringde Cargo i vredesmod och fick besked om att hon visst hade anlänt varpå jag kastade mig i bilen och aldrig har jag väl kört så fort och ilsket. På 45 minuter från Värmdö till Arlanda var väl rekord, men det handlade om en valp! Jag var nog ganska svart i synen när jag knackade på hos Cargo'n.
Men det var inte bara att hämta ut valpen utan Tullen måste vara med. Så med ilfart till Tullen och hämta två bastanta Tull-tanter som var tvungna att ikläda sig stora overaller innan de kunde åka. Med röken pysande ur öronen åkte vi till slut tillbaka till Cargo'n och blev visade till ett litet rum där det stod en liten låda med en liten prickig valp i. Vår Holly.
Tulltanterna skulle först kolla henne innan de kunde släppa henne till mig och den lilla godmodiga valpflickan tultade ur sin bur och hälsade glatt på tulltanterna i sina tjocka overaller. Därefter fick jag ta min valp i famnen och lämna Cargo'n för att åka hem.
Väl hemma ringde jag till Rita och berättade att Holly kommit hem och att allt var bra. Men satan vad förbannad jag var på Cargo-tjänstemännen som påstod att hon inte kommit på morgonen trots att hon fanns där.

Holly blev det käraste jag haft. Hon var den mest ljuvliga lilla varelse som tänkas kunde.
Vi ställde ut henne en hel del och hon kom att bli både internationell och nordisk champion.
Hon löpte tyvärr bara en gång per år och vi passade på att para henne med Jilloc's A Man In The Mirror 2004.
Det blev hennes enda kull. Några dagar efter valpningen blev hon svårt sjuk. Vi uppsökte Djurakuten och tog samtidigt med oss tre hanvalpar för avlivning. Det var hemskt, men hon skulle aldrig klara sin stora kull som från början bestod av 14 valpar. 3 valpar dog naturligt inom första dygnet, men med tanke på omständigheterna så beslöt vi att reducera kullen yttterligare.
Holly blev sämre och vi vände oss denna gång till Albano Djursjukhus där hon blev inlagd direkt.
Det var osäkert om hon skulle överleva. Hon drabbades av någon autoimmun blodsjukdom som gjorde att hon blödde överallt, ur nosen, huden. Men veterinärerna lyckades få bukt med blödningarna och hon klarade krisen. Andra eller tredje dagen på kliniken fick vi åka dit med alla valparna för att de skulle få dia och därefter fick hon följa med hem igen.
Vi var beredda på att bli utan mor till valparna och hade signalerat via Internet efter eventuell amma. Uppslutningen var enorm och fantastisk! Så många som engagerade sig var rörande.
Holly klarade inte sin kull på egen hand efter att hon kommit hem från kliniken så vi fick fortsätta att handmata valparna den närmaste tiden. Ingen av våra andra tikar ville förbarma sig över de små så vi vakade, matade, masserade och vämde valparna under dygnets alla 24 timmar.
Ur den kullen fick Lisa (Bazius Dynamite Ice) vara kvar i familjen. Lisa försökte vi omplacera när hon blivit några år. Vi hittade ett förträffligt hem till henne men hon visade med alla medel att hon inte alls ville flytta hemifrån.
Lisa har aldrig fått några valpar utan får vara kvar hos oss som den goding hon är.

Cockrarna gjorde entré i vårt liv på ett ganska lustigt sätt.
Maken som troget följt med på alla utställningar genom åren uttryckte efter ett besök hos Florence och Rune Brunberg-Johansen, att han ville ha en egen hund. Han hade blivit förälskad i Runes lilla orange-roan Flamma.
Efter detta "kokade" Vojkan och Rune ihop att vi skulle få ta över deras Kicki (Timanka's Dream Ghost). Rune ville ha två kullar valpar på henne och vi fick hennes sista kull.
Ur denna sista kull efter Kicki och Timanka's Rich And Famous sparade vi lilla Åda. Knäppgöken Åda som bara tänker på mat.
Kicki lämnade oss för de sälla jaktmarkerna 2010 och hon var då 12 år.
Cocker spaniel hade på något sätt fångat mitt intresse, jag tyckte det var kul med trimning och jag tyckte det var intressant med en ras utöver dalmatiner. Och eftersom jag beslutat att inte ha fler labradorer så kände jag ändå att cockern kom närmast med dess funktion som apportör och jakthund. Nu blev det inte särskilt mycket av den varan hos någon av våra cockrar - även om vi någon gång deltog i jaktträning så blev det inte mer.

År 2003 blev vi erbjudna att deläga Tutta (Timanka's Miracle Of Love) tillsammans med Florence och Rune. Ett erbjudande vi naturligtvis antog. Tutta ställdes framgångsrikt ut och blev internationell, nordisk, norsk och estnisk champion. Hon var en fantastisk hund som faktiskt inte gillade utställningar särskilt mycket. Det var en kamp varje gång, svansen hängde, öronen hängde och hon utstrålade hur tråkigt hon tyckte det var. Det spelade ingen roll hur roligt man försökte göra det.
Tutta fick en kull i kennel Jilloc's namn och en kull hos kennel Timanka's. Sista kullen fick hon hos oss, kennel Bazius.
Hennes sista och för det internationella championatet meriterande cacib fick hon i Estland och detta fick avsluta hennes utställningskarriär.
Kullen hos oss, kennel Bazius, var ett resultat av en spermaimport från Colorado tillsammans med Johan Lenkel. Vi köpte var sin
"sats" av hanen Merry Go Round Mach Ten. En i USA framgångsrik svarttecknad hane. Tanken var att bidra till den svenska/nordiska avelsbasen med nytt blod.
Ur kennel Bazius E-kull föddes Paris (Bazius Evening In Paris). Paris är nog den mest roliga och underhållande dalmatinern jag ägt. Hon är from, vänlig, glad, busig, lagom reserverad och alldeles alldeles underbar.
Hon har tjänstgjort som monterhund på Stockholms-utställningen i december (Älvsjömässan), hon har varit med i rockvideo med Amanda Jensen, hon har modellat tillsammans med sin mor och en kvinnlig brandman inför utställning på Älvsjömässan och hon är fotomodell för min verksamhet med design av hundhalsband.
Dessutom är hon nu mamma till en kull valpar tillsammans med hanhunden Spotborne Brainstorm.
Paris har ett cert på utställning och har genomförd mentaltest BPH. Hon är inget ämne för vidare utställning - men så kan det bli när man blandar vitt skilda linjer. Amerikanska dalmatiner skiljer sig en hel del från våra europeiska dalmatiner. Hennes pappa var liten men proportionell och inte särskilt kort i ryggen som annars är vanligt hos de amerikanska dalmatinerna.

Jag ska ju inte glömma att berätta om Clara. Vår fina cocker spaniel som vi 2007 hämtade hos Monika Bollinger (kennel vom Schloss Hellenstein) i bayerska Tyskland.
På den tiden var vi fortfarande intresserade av att utveckla vårt intresse för rasen cocker spaniel och sände en förfrågan till Monika i Tyskland. Jag fick svar och blev erbjuden en svart/vit tikvalp som jag genast fastnade för. Hon såg inte mycket ut för världen på bilderna men jag smälte. En "normal" uppfödare hade nog backat - men inte jag.
När Clara var runt 7 månader, dvs färdig för transport till Sverige, åkte maken och jag i vår dåvarande underbara bil (Mercedes Benz Vito) tillsammmans med Lisa och Tutta hela vägen till Bad Wurzach för att träffa Monika och hämta vår Clara.
Tyvärr har det visat sig att Clara har torra ögonkanaler och knappt någon tårvätska. Hon medicineras därför dagligen med ögondroppar morgon och kväll och detta kommer att pågå resten av hennes liv. Hon kommer inte att få några valpar då detta är en ärftlig åkomma. Hon får gå här precis som Lisa och Åda och skrota tills dom självdör höll jag på att säga. Men så är det, vi är uppfödare, men vi är också hundägare och som hundägare är det till att ta sitt ansvar hela vägen. Alla hundar kan inte gå i avel och alla kan inte omplaceras. Vi vill inte omplacera varken Lisa, Åda eller Clara så därför får de fortsätta vara våra "vardagshundar" i all evighet.

Jag är gift med min man sedan ungefär 29 år tillbaka och vi har en vuxen son som sedan länge har flyttat hemifrån tillsammans med sin flickvän. Vi bor i ett hus på Värmdö som vi lät bygga år 2000.
Förutom hundarna är jag mycket intresserad av skapande i många former. Jag fotograferar, målar när jag orkar, planerar att skriva mer när jag orkar, syr när jag orkar och har inriktat mig på hundhalsband och hundtäcken. Sytt har jag gjort i alla år - eller, mer korrekt, jag sydde mycket när sonen var liten och därefter har jag inte haft tiden, men dock intresset. Jag har under min sjukskrivningsperiod försökt att i sakta tempo lära mig producera hemsidor. Det har varit en rejäl utmaning eftersom man knappast kommer ihåg vad man läser om man överhuvudtaget lyckas läsa ett par rader av en text. Men det har liksom hållit mig igång och varit en nyttig utmaning. Det är ju så att när man är van att vara effektiv i alla lägen så var det självklart att även sjukskrivningsperioden skulle vara så effektiv som det nu gick - för att inte ha varit i onödan. Att överhuvdtaget klara av att läsa och ännu värre försöka komma ihåg vad man läser har varit ett smärre helvete. Hjärnan är överkokt och fungerar inte alls som tidigare. Så varje litet steg är motsatsen till att misslyckas.

Att som nu, ha en kull valpar, är ännu en utmaning. Jag har varit med förr och detta är vår 5:e kull som jag dessutom har fömånen att följa varje dag, timma för timma. Vilket jag också ser som en del i rehabiliteringen. Jag lever med hundar och har så gjort i stort sett hela mitt liv. Att ha hundintresset i allmänhet och rasen dalmatiner i synnerhet som passion är en värld fylld av glädje.